Så klart!

Har ägnat lite tid åt min trädgård i helgen. Den är inget mästerverk utan mer ett resultat av den gode Darwins ”Survival of the fittest”. Det är helt enkelt så att det som överlever är kvar, resten får vila i frid, möjligen ogräs undantaget. Jag är i sanning ingen trädgårdsmästare. Jag vattnar och gödslar lika mycket, eller snarare lite, i alla land och på hela gräsmattan oavsett vad som växer där. Ett par gånger om året går jag lös med sekatören. Då klipper jag allt som ser ut att behöva tuktas lite, rätt eller fel säsong och räfsar jag löv så åker allt, oavsett om det egentligen kanske borde legat lite löv kvar på en del ställen över vintern.

Om jag hade velat hade jag naturligtvis haft en mycket rikare flora i min trädgård. Mina vita Rhododendronbuskar hade blommat istället för vissnat om jag månat om deras speciella behov och ordnat rätt förutsättningar för dem att utvecklas. Gräsmattan hade varit tätare och mindre randig eller fläckig om jag varit mer uppmärksam på var gödning och vatten verkligen behövdes. Potatis, morötter, sparris och jordgubbar hade vuxit i ett land bakom lekstugan om de bara fått mer ljus och vatten och sluppit kämpa sig upp genom tung, lerig jord. Ja, ni fattar. Om mitt viktigaste uppdrag hade varit att få min trädgård att växa, blomma och ge rikliga skördar så är jag synnerligen olämplig för uppdraget

Jag är säker på att det finns många lärare som är helt fantastiska på att få barn och ungdomar att växa och utvecklas, precis som det finns fantastiska trädgårdsmästare som skördar sparris och plockar Rhododendron året runt. Men jag är också säker på att det finns många barn som varje dag i skolan möter lärare som löser sitt läraruppdrag som jag löser min trädgårdsskötsel. Det är sorgligt, för det betyder att det är många barns förmågor som vissnar och dör bort för att de inte bereds de rätta förutsättningarna att växa och utvecklas.

Det borde vi tänka mycket och vidare på tänker jag … samtidigt som jag gläds åt att ha fått bloggat lite för första gången på en halv evighet och åt att jag fick ta del av fantastiska tolkningar av Petters låtar i ”Så mycket bättre” på 4:an igår. Inte trodde då jag att jag skulle älska Lill-Babs. Så klart! J

Ordning och reda? SJÄLVKLART!

Inleder höstens bloggande nyss hemkommen från en fantastisk stund vid randen av ett stormande hav där det för bara några veckor sedan låg tusentals människor och lapade sol och glass. Man tänker så bra vid havet. Så här tänkte jag idag.
Om man ska kunna köra en bil krävs att vissa grundförutsättningar är uppfyllda. Den måste ha ett chassi, hjul, styrning, motor och en mängd andra saker som är nödvändiga för att den ska kunna gå att köra över huvud taget. Men ingen av oss nöjer oss idag med att gå till bilhandlaren och fråga efter en bil med däck, chassi och bränsletank. Nej vi vill att den ska spegla vår personlighet, erbjuda god komfort, vara säker, kunna ta oss i olika riktningar mot resmål som ger oss upplevelser, hjälpa oss att klara det praktiska i vardagen eller ge oss en oförglömlig kick i accelerationsögonblicket. Kort och gott, när vi pratar bil pratar vi sällan om grundförutsättningarna utan tar fokus på helt andra saker som känns viktiga för oss här, nu och i framtiden.

De flesta av oss inser nog att detta är ganska logiskt och att det vore idiotiskt om vi lät våra krav på bilar inskränka sig till de mest elementära funktionerna. Ändå, är det just precis det så många gör när de i dessa valtider diskuterar dagens skola!

Vad är det då man lägger så stort fokus på i den politiska debatten, jo ordning och reda!!! Och det ÄR inget fel på ordning och reda. Det är till och med alldeles förträffligt i många olika sammanhang. MEN, det är bara EN av många viktiga grundförutsättningar för att en arbetsplats, eller skolan för den delen, ska fungera. Men allt det andra då, som krävs för en god arbetsmiljö som får människor att må väl, känna sig sedda och leverera bättre resultat som för utvecklingen framåt? Var finns de diskussionerna i den politiska debatten?

Jag håller verkligen med professor Tomas Kroksmark när han i en intervju för SVT:s Rapport säger:

" Det som behövs i dag är att man lär sig se bortom det uppenbara och utveckla sätt att hantera nya situationer. Man måste våga prova att experimentera, vara innovativ och modig. "

Tänk om gårdagens bilbyggare hade gjort som många av dagens skolpolitiker och fortsatt att år ut och år in enbart fokusera på bilens mest basala grundförutsättningar. Om de inte sett bortom det uppenbara, vad hade hänt då? Jo vi hade suttit där utan vindrutetorkare, säkerhetsbälten, mugghållare, AirCondition, ABS-bromsar, krockkuddar, stolsvärme, justerbara säten, GPS:er …

Ordning och reda är viktigt för skolan, precis som ett chassi är en viktig grundförutsättning för att en bil ska gå att köra över huvud taget. Men om vi bara fortsätter att fokusera på och prata om en självklar grundförutsättning kommer vi sakta men säkert att göra skolan till en Trabant. Och det har vi i vårt lilla land råd med om vi vill fortsätta att leka med de andra jättarna i gräddfilen på Autobahn.

Så snälla politiker! Tänk OM, Tänk VIDARE och lägg mer av er dyrbara energi på att diskutera framtidens skola i ett kunskapsintensivt samhälle. Det skulle hjälpa istället för stjälpa skolan!

Sist men inte minst, ett tips till dig som missat Ann-Marie Körlings fullkomligt underbara ord om lärande. Läs och njut!!!

Äntligen sommarlov!?

Skolavslutning! Finklädda barn, blommor och blad, pyntat i klassrum, idrottssalar och kyrkor, sång och musik och massor av föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar på plats för att fira, fotografera och fälla en tår. Äntligen ska det bli sommarlov!!! Som vi har längtat, som vi ska njuta, NU ska vi ha härligt och umgås, göra roliga saker, lära oss simma, äta god mat, besöka spännande platser och människor, läsa intressanta böcker, skriva långa brev, dela schyssta bilder, bygga lådbil och utforska naturen. Det är många, långa underbara veckor kvar innan skolan börjar igen.



Vem känner inte igen sig? Precis som när vi själva var barn minsann och visst är det fint, tryggt och så lätt att delta i, nåt vi gärna tar ledigt från jobbet för att kunna vara med om, för vi känner ju så väl igen oss. Det är en fin tradition vi har! Nåt bra! Nåt viktigt! ... Eller?

Naturligtvis är jag också där. Visst spricker jag av stolthet när arvingen går fram för att sjunga eller spela flöjt. Visst är alla barnen ohyggligt söta och charmiga. Visst är fröken fin och visst är det härligt att få sjunga de fina sommarsångerna.

Men de senaste åren har jag gått på avslutningar med en obestämbar känsla av att det är nåt som inte riktigt stämmer. Känt mig obekväm, ja rent av lite irriterad över den nära nog hysteriska stämning som uppstår när horder av anhöriga trängs för att få sittplats, ta det bästa fotot av just sitt barn. Konfunderad över all denna uppmärksamhet och hur just denna dag av alla dagar på terminen upphöjs till något så speciellt.

Känslan har varit ganska påtaglig och fått mig att börja fundera. Hur tolkar egentligen barnen allt detta? Vad tänker de att vi vuxna tänker om skolan? Vilka signaler sänder det till dem? Vad tänker de om vad vuxna tycker är värt att uppmärksamma? Om vad som är svårt och lätt? Roligt och trist? Spännande och ointressant? Viktigt och oviktigt?

...

Skolstart! Finklädda barn, blommor och blad, pyntat i klassrum, idrottssalar och kyrkor, sång och musik och massor av föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar på plats för att fira, fotografera och fälla en tår. Äntligen ska det bli hösttermin!!! Som vi har längtat! Som vi ska njuta! NU ska vi ha härligt och umgås, göra roliga saker, sporta, äta god mat, besöka spännande platser och människor, läsa intressanta böcker, skriva långa brev, dela schyssta bilder, bygga lådbil och utforska naturen. Det är många, långa underbara veckor kvar innan skolan slutar igen.

Svart eller vitt? Säkert inte, men det kan vara värt att tänka vidare på en stund medan man njuter av en underbar sommarkväll på sin veranda, balkong, båt, brygga, sten, ö, strand, stubbe, ljugarbänk … eller var man nu än befinner sig denna fantastiska tid på året som vi alla kallar SOMMAR!

Ready for take off?

Jag har suttit totalt 16 timmar på flygplatser och väntat den sista tiden vilket gett tid och upphov till lite funderingar. De kommer här ☺

En flygplats är på många sätt en fantastisk mötesplats. Här myllrar av människor från en mängd olika nationer, olika språk ljuder och man ser människor i alla åldrar med all sköns hudfärger. De befinner sig där av en mängd anledningar och bär alla på olika förmågor, kompetenser och erfarenheter. Det borde med andra ord kunna vara en ganska kreativ plats.

En flygresa är dock fylld av regler och ritualer. Alla förflyttar sig genom flygplatsen efter anvisningar och skyltar och det är kontroll och rutiner som gäller. Som passagerare förväntas man inte direkt ta några egna initiativ, annat än möjligtvis vid första incheckning där man vid en terminal ska knappa in sin bokningskod. Som belöning får man om man gör rätt och väl ut sitt boardingcard. Detta funkade för övrigt inte alls för oss under vår resa. Vi fick därför gå till incheckningsdiskar och be om hjälp och där fanns alltid mer eller mindre trevlig personal som ordnade allt åt oss utan att vi behövde tänka själva alls.

Säkerhetskontrollerna är en historia för sig. Gör man bara som man blir tillsagd, följer order och undviker att avvika från angivet mönster så kommer man igenom, om än numera scannad över hela kroppen. (Undrar för övrigt vad som hade hänt om jag bett om att få en kopia av bilden? Säkerhetspersonalen på Logan Airport verkade allt annat än mottagliga för såna små skämt. )

Nästa utmaning är att hitta rätt gate, hålla koll på sitt boardingcard och infinna sig vid rätt klockslag i rätt kö i rätt ordning. Ja, ni vet ju allt det där. De allra flesta av oss har sedan länge klurat ut hur man ska bete sig och kommer därför, försenade eller ej, fram till den önskade slutdestinationen, varken mer eller mindre, och definitivt inte bättre på något annat än vår förståelse för hur man följer den berömda flygresenärskoden.

Men varför detta yrande om flygresor? Jo. Lyssnade till en lysande dragning av Stephanie Hamilton, Apple i förra veckan och hon berättade bland mycket annat för oss som en elev hon mött. En helt vanlig elev som tillbringat ett antal år i skolan, en skola som allra högst troligt också var den typ av skola som de flesta av oss upplevt. En skola som man kommer till på morgonen vid ett bestämt klockslag, infinner sig i rätt klassrum, prickas av för närvaro, får läxan kontrollerad, fördriver tiden med aktiviteter enligt ett givet schema, fokuserar på en sak i taget i ett rum där man sitter med näsan rakt framåt med mobilen avstängd och kepsen på hatthyllan. För vad annat kan eleven ha menat när han/hon beskrev sin skola enligt följande:

”Beeing in school is like a trip with Quantas.
Sit down, face forward, strap yourself and turn off your electronical equipment”

Vän av ordning undrar kanske nu vad det är för fel med fungerande flyresor och vad de har med skolan att göra? Jo, jag tänker såhär. Ändamålet med en flygresa är i första hand att på ett smidigt sätt förflytta sig snabbt och effektivt relativt långa sträckor. Att förflytta sig från A till B och landa på en given plats är själva syftet och den proceduren bör naturligtvis göras så effektivt som möjligt, särskilt som en resa instängd i ett flygplan näppeligen bjuder på några större upplevelser.

Men är det verkligen en sådan resa skolan ska erbjuda våra barn? Är en skola organiserad som ett effektivt transportsystem riktat mot ett givet mål det som ger vårt land optimalt utbildade medborgare? Ja visst skulle man kunna förledas att tänka så. Att vi har en målstyrd skola där varje barn ska sträva mot att uppnå vissa mål. Att det är från A till B eleverna ska ta sig och att det är det skolan ska hjälpa dem med. Enkelt, tydligt, mätbart och lätt att organisera i scheman, diagram och flödesscheman. Och javisst, det är naturligtvis helt avhängigt av vad man vill ha ut av skolan. Men detta är som jag ser det en tvådimensionell skola som går ut på att vara så skicklig som möjligt på att passa in i givna ramar och mönster, fylla i rätt rutor rätt och säga rätt sak vid rätt tillfälle till rätt person, ja helt enkelt bli så bra som möjligt på att spela spelet. En skola som bara ger oss en mängd experter på att upprätthålla flygplatsrutiner. Behöver vi verkligen många medborgare med sådan kompetens?

Tror knappast det. Men vad är då modellen om man istället vill att varje barn att utvecklas så långt som möjligt i sin egen takt till självständiga, kritiskt tänkande, kreativa, förändringsskickliga individer? Jag tänker att för detta krävs att den tredje dimensionen får ta mycket större plats i skolan. Den dimension som handlar om förmågor. Om att utveckla kritiskt tänkande, kompetens att analysera, dra slutsatser, se samband och medvetet reflektera och tänka nya tankar, se utanför ramarna och våga nytt. Sådana förmågor som hjälper varje människa att hantera och leva i förändring och ger individen en beredskap att möta, hantera och anpassa sig i den okända framtiden.

Det finns tack och lov utrymme även för detta i vår fantastiska läroplan. Men handen på hjärtat. Vad handlar debatten om? Var diskuteras vad våra unga behöver för kunskaper med sig in i framtiden? Var ligger fokus i dagens skola? Är det så att vi ägnar oss alltför mycket åt flygplatslogistik och glömmer bort att flygplatsen också är en fantastisk mötesplats med stora möjligheter att tillsammans med andra utveckla kunskaper och förmågor som tar oss vidare in i den tredje dimensionen? Det tycker jag riktigt många ska tänka vidare på. För övrigt en lämplig sysselsättning i väntan på och under en alldeles vanlig tvådimensionell flygresa. Gate closed. Ready for take off?

One size fits all?

Shopping i Freeport är en helt egen historia. Outlet efter outlet avlöser varandra utmed den charmiga huvudgatan och det finns mycket sannolikt något att köpa för alla som vill. Utbudet är enormt. Ett besök kan rekommenderas.

Mitt besök här handlar dock inte särskilt mycket om shopping, utan mest om en konferens om En-till-En och utvecklingen av konceptet. Nu på morgonen berättade Bette Manchester, Executive Director of the Maine International Center for Digital Learning, lite om hur man arbetat för att stötta lärare och ledare i utvecklingen av En-till-En. En mängd saker påverkar arbetet i Maines skolor. De ser olika ut, bär på olika kulturer, arbetar efter olika metoder, har olika socioekonomiska förutsättningar osv, osv. Så, när Bette och hennes kollegor för några år sedan ställdes inför den stora utmaningen att hitta sätt att stötta lärare och skolledare i utvecklingen av En-till-En, hamnade de i ungefär samma situation som jag gjorde på Freeports huvudgata igår när jag skulle shoppa lite till mig själv och mina barn. Med en mängd olika val att göra, många olika behov att tillfredsställa och knepiga beslut att fatta, allt med syfte att göra så bra så möjligt för så många som möjligt.(Jag har två döttrar så en del av er kanske förstår vilken utmaning jag stod inför.)

Att med detta utgångsläge hitta EN modell för hur man arbetar med skolutveckling och En-till-En faller naturligtvis på sin egen orimlighet. Istället handlar det om att göra just det som vi ska göra med våra elever, möta var och en på sin nivå och ge det stöd som varje individ, lärare, rektor eller skola behöver. Den ambitionen har Bette Machesters organisation i Maine och det bör ge resultat och kan inspirera andra.

Om min shopping gav resultat? Tja, vi kan väl säga att jag igår tog fokus på att möta mig själv och mina egna shoppingbehov på min nivå. Barnen ska få sitt senare i eftermiddag :)

Elev = Lärare

I delstaten Maine, USA hämtade ett gäng från Falkenberg för tre år sedan en ovärderlig mängd inspiration och information om En-till-En. All den input vi fick gav oss de slutgiltiga argumenten för att dra igång en satsning på En-till-En på hemmaplan.
Nu är jag tillbaka igen i ett strålande vårvackert Maine och har förmånen att få följa upp och ta del av den utveckling som skett sedan sist, vilket känns mycket inspirerande.

Först ut, ett besök på Yarmouth Highschool som haft En-till-En i olika omfattning i 6 år. Där pratade vi om allt som tänkas kan med elever, lärare, skolledare och IT-pedagog men en sak som stannade hos mig var att de lade stor vikt vid och mycket tid på sina lärares kompetensutveckling. De såg ett fortsatt ökat behov av detta och sätter just nu av två timmar i veckan och någon heldag per år för detta. Och inte sällan engagerades elever … som utbildare!

På Yarmouth ges elever ibland uppgifter som att försöka hitta olika nya sätt att presentera saker och sedan dela med sig av sina ”fynd” eller screena exempelvis Youtube efter bra filmsnuttar som fokuserar på ett specifikt ämne. Resultatet får de sedan delge sina lärare. De får också hjälpa till med att utbilda sina lärare i olika programvaror.
Så självklart och så enkelt! Hur ofta händer detta hos oss? Hur får vi det att hända oftare?

Det tror jag bestämt att jag ska tänka vidare på. Det och en hel del mera som snurrat igång här. Återkommer!

Konsekvensen av att vara långt fram

Det har nu gått några dagar sen vår En-till-En dag i Falkenberg i förra veckan och jag ger mig på att försöka summera mina tankar lite.

För ett år sedan sa vi i Falkenberg till oss själva att vi inte längre tyckte att vi hade så mycket mer att berätta. Vi var ärligt talat ganska trötta på vår story efter att ha dragit den x antal gånger för över 1000 personer på ett år. Energin behövde kanaliseras till verksamheten. Det var dags att försöka lyfta projektet ett steg ytterligare, annars skulle vi inte få så värst mycket nytt att berätta.

När den andra forskningsrapporten kom ut i slutet av augusti stärktes vi i våra tankar om att det var dags att erbjuda våra En-till-En pedagoger mer stöd. Martin Tallvid och Helena Hallerström pekade tydligt ut just stöd och påfyllnad för pedagogerna som ett förbättringsområde. Vi visste inte riktigt vad vi skulle göra eller hur men satte av tid på alla skolors agendor så att det skulle vara möjligt att samla alla lärare samtidigt vid fyra tillfällen under året.

Det känns bra att ett år senare kunna säga att vi gjorde helt rätt! Under rubriken Tänk Vidare har alla lärare på En-till-En skolorna träffats för att diskutera pedagogisk utveckling med hjälp av IT. Målet har varit att ge alla en gemensam grund för att kunna diskutera pedagogik i vardagen och jag tror vi har lyckats ganska bra med att "plantera" i huvudsak tre olika forskningsmodeller som plattformar för dessa diskussioner på våra skolor. Arbetet är bara påbörjat men det går framåt, ingen tvekan om, och vi går främsta ledet.

Jag skulle kunna skriva ett par tre spaltkilometer om Tänk Vidare men låter det vara till en annan gång. Istället vill jag reflektera kort över lite av den input och de intryck och bilder av hur det är i andra kommuner som jag fick under besöksdagen.

Det vi gör och tänker i Falkenberg runt pedagogisk utveckling kopplat till En-till-En är för oss så självklart. Och, vi tänker hela tiden att det här måste gå fortare och att vi har sååååå mycket mer att utveckla och förbättra. Vi är inte nöjda! Men när man då, som jag i onsdags. möter andra och får höra deras historia, inser man att det i många fall är så oändligt mycket mer kvar att utveckla i andra kommuner och att vi i lilla Falkenberg på många sätt kommit riktigt långt.

Inte ens i de större kommunerna med goda resurser, närhet till universitet och högskolor och större företag tar man sig råd att tänka vidare om IT och pedagogisk utveckling. Tvärtom så ter det sig stundtals som att man tänker ganska trånga tankar skolan i framtiden. Det är kluvet. För visst är det gött att kunna säga att vi "ligger långt fram" i Falkenberg. Men det är ju å andra sidan tack vare att många ligger efter, och DET är inte lika kul. Kom an! Nog kan ni väl spurta lite. Åtminstone ikapp oss :)

Alla vägar bär till Falkenberg?

Gör just de sista förberedelserna inför morgondagens heldag om En-till-En i Falkenberg. Drygt 250 anmälda deltagare är på väg mot vår lilla kommun och det ska bli otroligt roligt att få möta alla och bjuda på vår story och våra erfarenheter. Allra roligast är nog att så många människor får tillfälle att mötas och prata om sånt som är viktigt. DET är häftigt, och det händer just här, just nu i Falkenberg, Sveriges IT-kommun. I like!
Varmt varmt välkomna alla!!!

Läsplatta = Platt läsning?

Deltog i ett intressant idéseminarium på Högskolan för Lärande och Kommunikation (HLK) i Jönköping i måndags. Berättade lite om vad vi gör i Falkenberg, om En-till-En och Tänk Vidare och fick en hel del input tillbaka, bland annat om e-book, ett försök med läsplattor i Jönköpingsskolor. Måste fundera lite mer på det där med läsplattor. Är inte helt säker på vad jag tycker om dem än … tänkte jag först. Men sen tänkte jag lite vidare … och såg ljuset … kanske :-)

Läsplattan är i sig ännu en fantastisk uppfinning, ingen tvekan om, men det är med den precis som med datorn. Det som vanligt handlar inte om tekniken utan om hur man använder denSå … för mig blir läsplattan precis lika ointressant som datorn blir om man bara låter den ersätta ett annat verktyg, kostsam och till ingen nytta. Intressantare dock, om man använder de nya möjligheter den tillför för att omdefiniera elevens uppgifter så att de uppnår högre kunskapskvaliteter. Då, kan den vara mer motiverad.

Det finns absolut fördelar med läsplattor i skolan och många av dem hade man bra koll på i Jönköping.

• Man behöver bara hålla ordning på EN bok men har tillgång till 1000-tals titlar.
• Aktat ovanstående borde man som elev kunna ha alla läroböcker man behöver i en läsplatta.
• Man behöver inte bli stressad av att höra hur fort andra läser och vänder blad när man själv läser långsamt när man sitter och läser tillsammans med andra.
• Man kan läsa vilken bok som helst utan att pekas ut som dålig läsare. Allas läsplattor ser ju likadana ut. Extra viktigt för den som har behov av att läsa enkla texter bland de om läser mer avancerat. De slipper känna sig exkluderade.
• Man kan anteckna på läsplattan och spara ner sina anteckningar digitalt.
• Man läser på en skärm vars bild inte försämras av starkt ljus eller blänker.
  

Bra så, men vad jag funderade på är vad man digitaliserar och varför, och om det är läromedel, vilken kunskapssyn de står för. Förändrar man inte något blir läsplattan inget annat än en ersättning för boken så som den ser ut idag, och teknologin utnyttjas inte till att ge läsningen nya dimensioner och nytt innehåll även om den skulle kunna. Risken är stor att läsplatan bara ersätter dagens böcker på samma sätt som SmartBoarden riskerar att bli en ersättare för dagens whiteboard och bidrar till att cementera gammal pedagogik istället för att utveckla ny. Varningsflagg!

Läste i veckan en artikel i Computer Sweden om Bonniers, deras nya tidningsapp (utvecklad i Sverige) och tidskriften Popular Science som hyllas av Steve Jobs. (Missa inte den lilla filmen i slutet av artikeln) Och ... det flämtade till en låga av hopp i mig. Kanske finns det även i förlagsvärlden folk som kan tänka om och tänka vidare. Kanske kan även utformningen av läromedel utvecklas. Kanske kan läsplattan ändå ge läsning och läromedel en ny dimension. Om skolan frågar efter och ställer krav på det förstås.

Om en dryg månad möter vi i Falkenberg ett svenskt läromedelsförlag för att diskutera runt läromedel och digitalisering. Ska bli mycket intressant att höra hur de resonerar. Min stora farhåga är att de är alltför mycket inne på samma i ny förpackning. Att man ser den digitala miljön som en ny arena för samma innehåll. Att man oreflekterat stoppar in boken i datorn precis som den är och därmed inte tillför något nytt trots de enorma möjligheter teknologin erbjuder. Jag hoppas innerligt att mina farhågor kommer på skam.

Annars är jag stundtals rätt hoppfull. Som i kväll, nyss hemkommen från en ohyggligt bra konsert med Sara Dawn Finer och hennes grymma musiker. Så om ni undrar så … nej, jag har inte skrivit hela det här inlägget nu, men jag fick energi att göra klart och publicera =) Tack Sarah!

Vem vill vara fet och olycklig?

Skriv en krönika, sa Carina Näslundh, redaktör för DiU:s tidskrift i måndags när jag berättade lite om mina intryck från mitt besök vid Hong Kong University för några veckor sedan. Kanske det sa jag, men börjar lite försiktigt med ett blogginlägg.

Hade förmånen att få besöka CITERS 2010, en tredagars konferens med fokus på e-learning vid Hong Kong University i början av mars. Åkte dit tillsammans med Martin Tallvid från IT-universitet i Göteborg. Martin studerar vad som händer i några av En-till-En skolorna i Falkenberg och det var resultat från hans forskning vi skulle presentera.

Konferensdeltagarna var en blandning av professorer, forskare och doktorander, lärarstudenter, lärare och ledare inom utbildningsområdet på såväl nationell som internationell nivå. Länder som USA, Spanien, Malaysia, Singapore, Storbritannien och Kina var representerade. Och så lilla Sverige förstås.

Sammanfattningsvis handlade det allra mesta om e-learning kopplat till kunskapssyn, strategier, forskning, forskningsmetodik och återkoppling av resultat, En-till-En och tillgänglighet och vi fick ta del av en hel rad olika erfarenheter, planer, visioner och forskningsresultat på området.

Jag reste till Hong Kong med tron att vi i Sverige minsann är steget före många länder i öst vad gäller kunskapssyn, samarbete, öppenhet, framtidskompetenser och pedagogisk vision. På väg hem brottades jag med känslan av att det åter var dags att träda över gränsen till det lilla u-landet Sverige, ett land som mest ser sig självt i spegeln och tror att alla andra står bakom den i oupplyst mörker.

Det händer en hel massa bra saker i svenska skolor idag. Vi pratar framtidskompetenser, 21st Centrury Learning, skills, nyckelkompetenser, kursplaner, globalisering, innovation, entreprenörskap … och så tycker att vi att vi svenskar till skillnad från de flesta andra är unikt bra på att samarbeta och dra nytta av den nya teknologin. Detta menar vi ger vårt land en fortsatt position i världstoppen och håller oss steget före länder som styr skolan hårt utifrån en snäv kunskapssyn och en människosyn som bygger på konkurrens och utslagning.

Så långt är vi säkert rätt ute. Vi är duktiga och andra länder ägnar sig åt betydligt mer regleringar än vi, men vi missar ett par saker som jag tror kommer att få avgörande betydelse för hur vi kommer att stå oss i den internationella konkurrensen. Det vi saknar är en tydlig vision och skolutveckling på agendan på nationell nivå. Vi saknar också mycket organisation, metoder och tradition för att följa upp och utvärdera den pedagogiska utvecklingsresan, återkoppla resultaten till skolorna och dra nytta av vunna erfarenheter. Detta är de länder som av tradition styr sina skolor hårt duktiga på.

Så, vad händer då den dag man i exempelvis Kina börjar tala om att föra in en ny kunskapssyn, fokus på skills, nyckelkompetenser, innovation och så vidare? Jo, de har redan redskapen för att föra ut detta i sin organisation, kunskaper om hur man utvärderar resultaten och färdiga rutiner och metoder för återkoppling av resultat till verksamheten. De har krattat manegen för att snabbt få genomslag av förändringar.

Tur då att vi fortfarande ligger lite före vad gäller den synen på kunskaper, tänkte jag, Men vet ni? Det är just precis det vi inte gör!!! Allt jag hörde om kunskapssyn och framtidskompetenser från de länder som var representerade på konferensen och som har hårt styrda skolsystem, var exakt det som vi på gräsrotsnivå här i Sverige börjar lyfta fram som viktiga och prioriterade. Mina vänner, de är redan där!

Fredrik Svensson, Rektorsakademien, använder i sin bok ”Tänk Om” epitetet ”Fat and happy” om Sverige, svenskarna och det samhälle vi bygger och underhåller. Han menar att vi är så nöjda att vi förlorat mycket av drivkraften att utvecklas vidare. Han har rätt. Och vad värre är. Sätter vi inte fart på allvar blir vi troligtvis ”Fat and unhappy”. Vem vill va det?

OSLAGBART!

Oj vad jag log brett på jobbet i måndags! Vilken ynnest att på arbetstid få vara med är över 1000 tonåringar få möta två såna fantastiska begåvningar som Danny och Oscar och höra dem berätta om hur de båda valt att utveckla och livnära sig på sina unika talanger. Om hur det är okej att vara sig själv precis som man är men att det är lättare tillsammans med likasinnade. Lyssna till deras verser, bryggor, refränger och stick. Se och höra dem spela, sjunga, dansa, bygga musik och generöst bjuda på sig själva, stolta över alla sina förmågor, talanger och kompetenser som de målmedvetet har valt att utveckla och förfina för att de verkligen vill och brinner för det. Danny och Oscar! Vilka förebilder ni är! TACK!

Tankar om en resa

Vi har startat en gemensam blogg för alla som deltog i Falkenbergs kommuns studieresa till London och BETT i förra veckan. Min "Glasögonreflektion" om studieresan och vad den gav för tankar och insikter, samt de andra deltagarnas reflektioner från samma resa finns att läsa här.

Ha 780 eller inte ha 781?

Har spenderat en del tid med siffror, summor och budget nu runt årsskiftet och har av förklarliga skäl inte kunnat låta bli att fundera på hur vi väljer att prata om pengar i verksamheten. En fras som kommer näst intill reflexmässigt, uttalas med eftertryck och emfas och gärna förstärks med en rynkad panna och bekymrad blick är:

- Vi har inte råd. Vi har inga pengar!

Det är nästan så att man förleds att tro att det är sant. Att det faktiskt är så att Falkenbergs skolor inte har en spänn och att verksamheten står på gränsen till avgrunden. Och visst, noga räknat så finns det nog inte mer än sisådär 780 miljoner att tillgå. Per år.

Slantarna ska räcka till mycket, det är alla, inte minst alla skolledare och tjänstemän som just nu sitter och pusslar med internbudget inför nästa år fullt medvetna om. Och det vänds och vrids på slantarna ganska många varv innan de nyttjas, inga tvivel om den saken, men faktum kvarstår. Vi har ganska mycket pengar att tillgå.

Vad jag grunnar mycket på just nu är hur vi väljer att prata om verksamhetens pengar. Vilka signaler vi sänder och hur det påverkar skolledare, elever, föräldrar och övriga medborgare. För om man säger en sak tillräckligt många gånger finns det en tendens till att det som sägs blir en sanning. Eller? Om vi då, så fort det handlar om kostnader i skolan, säger att vi inte har några pengar, tenderar det att ganska snart bli en vedertagen sanning. Det blir dystert, verksamheten tappar energi och vi förlorar en massa i utveckling för det känns som att det inte blir idé att ens försöka gör nåt.

Men hör nu alla! Det är inte sant! Vi har pengar!!!

Det vi däremot måste göra är att noga överväga hur vi ska använda dem så att de ger bästa möjliga nytta för eleverna. Och visst är det mycket roligare att fundera över vad man kan hitta på med 780 miljonerna än att gräma sig över vad man inte kan göra med den 781:a. Och har man roligt på jobbet gör man ett bättre jobb, och gör man ett bättre jobb får man bättre resultat ... Ja, ni fattar. Frågan man måste ställa sig är nog helt enkelt om vi har råd att fokusera på vad vi inte har. Det verkar i mina ögon inte gynna verksamheten över huvud taget.

Så där ja, nu var äntligen bloggandet lite på G igen. Gissar att det blir mer av den varan framöver. Tre dagar på och omkring BETT-show i förra veckan har sannerligen satt fart på hjärnan. Återkommer! ☺