Så klart!

Har ägnat lite tid åt min trädgård i helgen. Den är inget mästerverk utan mer ett resultat av den gode Darwins ”Survival of the fittest”. Det är helt enkelt så att det som överlever är kvar, resten får vila i frid, möjligen ogräs undantaget. Jag är i sanning ingen trädgårdsmästare. Jag vattnar och gödslar lika mycket, eller snarare lite, i alla land och på hela gräsmattan oavsett vad som växer där. Ett par gånger om året går jag lös med sekatören. Då klipper jag allt som ser ut att behöva tuktas lite, rätt eller fel säsong och räfsar jag löv så åker allt, oavsett om det egentligen kanske borde legat lite löv kvar på en del ställen över vintern.

Om jag hade velat hade jag naturligtvis haft en mycket rikare flora i min trädgård. Mina vita Rhododendronbuskar hade blommat istället för vissnat om jag månat om deras speciella behov och ordnat rätt förutsättningar för dem att utvecklas. Gräsmattan hade varit tätare och mindre randig eller fläckig om jag varit mer uppmärksam på var gödning och vatten verkligen behövdes. Potatis, morötter, sparris och jordgubbar hade vuxit i ett land bakom lekstugan om de bara fått mer ljus och vatten och sluppit kämpa sig upp genom tung, lerig jord. Ja, ni fattar. Om mitt viktigaste uppdrag hade varit att få min trädgård att växa, blomma och ge rikliga skördar så är jag synnerligen olämplig för uppdraget

Jag är säker på att det finns många lärare som är helt fantastiska på att få barn och ungdomar att växa och utvecklas, precis som det finns fantastiska trädgårdsmästare som skördar sparris och plockar Rhododendron året runt. Men jag är också säker på att det finns många barn som varje dag i skolan möter lärare som löser sitt läraruppdrag som jag löser min trädgårdsskötsel. Det är sorgligt, för det betyder att det är många barns förmågor som vissnar och dör bort för att de inte bereds de rätta förutsättningarna att växa och utvecklas.

Det borde vi tänka mycket och vidare på tänker jag … samtidigt som jag gläds åt att ha fått bloggat lite för första gången på en halv evighet och åt att jag fick ta del av fantastiska tolkningar av Petters låtar i ”Så mycket bättre” på 4:an igår. Inte trodde då jag att jag skulle älska Lill-Babs. Så klart! J

Ordning och reda? SJÄLVKLART!

Inleder höstens bloggande nyss hemkommen från en fantastisk stund vid randen av ett stormande hav där det för bara några veckor sedan låg tusentals människor och lapade sol och glass. Man tänker så bra vid havet. Så här tänkte jag idag.
Om man ska kunna köra en bil krävs att vissa grundförutsättningar är uppfyllda. Den måste ha ett chassi, hjul, styrning, motor och en mängd andra saker som är nödvändiga för att den ska kunna gå att köra över huvud taget. Men ingen av oss nöjer oss idag med att gå till bilhandlaren och fråga efter en bil med däck, chassi och bränsletank. Nej vi vill att den ska spegla vår personlighet, erbjuda god komfort, vara säker, kunna ta oss i olika riktningar mot resmål som ger oss upplevelser, hjälpa oss att klara det praktiska i vardagen eller ge oss en oförglömlig kick i accelerationsögonblicket. Kort och gott, när vi pratar bil pratar vi sällan om grundförutsättningarna utan tar fokus på helt andra saker som känns viktiga för oss här, nu och i framtiden.

De flesta av oss inser nog att detta är ganska logiskt och att det vore idiotiskt om vi lät våra krav på bilar inskränka sig till de mest elementära funktionerna. Ändå, är det just precis det så många gör när de i dessa valtider diskuterar dagens skola!

Vad är det då man lägger så stort fokus på i den politiska debatten, jo ordning och reda!!! Och det ÄR inget fel på ordning och reda. Det är till och med alldeles förträffligt i många olika sammanhang. MEN, det är bara EN av många viktiga grundförutsättningar för att en arbetsplats, eller skolan för den delen, ska fungera. Men allt det andra då, som krävs för en god arbetsmiljö som får människor att må väl, känna sig sedda och leverera bättre resultat som för utvecklingen framåt? Var finns de diskussionerna i den politiska debatten?

Jag håller verkligen med professor Tomas Kroksmark när han i en intervju för SVT:s Rapport säger:

" Det som behövs i dag är att man lär sig se bortom det uppenbara och utveckla sätt att hantera nya situationer. Man måste våga prova att experimentera, vara innovativ och modig. "

Tänk om gårdagens bilbyggare hade gjort som många av dagens skolpolitiker och fortsatt att år ut och år in enbart fokusera på bilens mest basala grundförutsättningar. Om de inte sett bortom det uppenbara, vad hade hänt då? Jo vi hade suttit där utan vindrutetorkare, säkerhetsbälten, mugghållare, AirCondition, ABS-bromsar, krockkuddar, stolsvärme, justerbara säten, GPS:er …

Ordning och reda är viktigt för skolan, precis som ett chassi är en viktig grundförutsättning för att en bil ska gå att köra över huvud taget. Men om vi bara fortsätter att fokusera på och prata om en självklar grundförutsättning kommer vi sakta men säkert att göra skolan till en Trabant. Och det har vi i vårt lilla land råd med om vi vill fortsätta att leka med de andra jättarna i gräddfilen på Autobahn.

Så snälla politiker! Tänk OM, Tänk VIDARE och lägg mer av er dyrbara energi på att diskutera framtidens skola i ett kunskapsintensivt samhälle. Det skulle hjälpa istället för stjälpa skolan!

Sist men inte minst, ett tips till dig som missat Ann-Marie Körlings fullkomligt underbara ord om lärande. Läs och njut!!!

Äntligen sommarlov!?

Skolavslutning! Finklädda barn, blommor och blad, pyntat i klassrum, idrottssalar och kyrkor, sång och musik och massor av föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar på plats för att fira, fotografera och fälla en tår. Äntligen ska det bli sommarlov!!! Som vi har längtat, som vi ska njuta, NU ska vi ha härligt och umgås, göra roliga saker, lära oss simma, äta god mat, besöka spännande platser och människor, läsa intressanta böcker, skriva långa brev, dela schyssta bilder, bygga lådbil och utforska naturen. Det är många, långa underbara veckor kvar innan skolan börjar igen.



Vem känner inte igen sig? Precis som när vi själva var barn minsann och visst är det fint, tryggt och så lätt att delta i, nåt vi gärna tar ledigt från jobbet för att kunna vara med om, för vi känner ju så väl igen oss. Det är en fin tradition vi har! Nåt bra! Nåt viktigt! ... Eller?

Naturligtvis är jag också där. Visst spricker jag av stolthet när arvingen går fram för att sjunga eller spela flöjt. Visst är alla barnen ohyggligt söta och charmiga. Visst är fröken fin och visst är det härligt att få sjunga de fina sommarsångerna.

Men de senaste åren har jag gått på avslutningar med en obestämbar känsla av att det är nåt som inte riktigt stämmer. Känt mig obekväm, ja rent av lite irriterad över den nära nog hysteriska stämning som uppstår när horder av anhöriga trängs för att få sittplats, ta det bästa fotot av just sitt barn. Konfunderad över all denna uppmärksamhet och hur just denna dag av alla dagar på terminen upphöjs till något så speciellt.

Känslan har varit ganska påtaglig och fått mig att börja fundera. Hur tolkar egentligen barnen allt detta? Vad tänker de att vi vuxna tänker om skolan? Vilka signaler sänder det till dem? Vad tänker de om vad vuxna tycker är värt att uppmärksamma? Om vad som är svårt och lätt? Roligt och trist? Spännande och ointressant? Viktigt och oviktigt?

...

Skolstart! Finklädda barn, blommor och blad, pyntat i klassrum, idrottssalar och kyrkor, sång och musik och massor av föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar på plats för att fira, fotografera och fälla en tår. Äntligen ska det bli hösttermin!!! Som vi har längtat! Som vi ska njuta! NU ska vi ha härligt och umgås, göra roliga saker, sporta, äta god mat, besöka spännande platser och människor, läsa intressanta böcker, skriva långa brev, dela schyssta bilder, bygga lådbil och utforska naturen. Det är många, långa underbara veckor kvar innan skolan slutar igen.

Svart eller vitt? Säkert inte, men det kan vara värt att tänka vidare på en stund medan man njuter av en underbar sommarkväll på sin veranda, balkong, båt, brygga, sten, ö, strand, stubbe, ljugarbänk … eller var man nu än befinner sig denna fantastiska tid på året som vi alla kallar SOMMAR!

Ready for take off?

Jag har suttit totalt 16 timmar på flygplatser och väntat den sista tiden vilket gett tid och upphov till lite funderingar. De kommer här ☺

En flygplats är på många sätt en fantastisk mötesplats. Här myllrar av människor från en mängd olika nationer, olika språk ljuder och man ser människor i alla åldrar med all sköns hudfärger. De befinner sig där av en mängd anledningar och bär alla på olika förmågor, kompetenser och erfarenheter. Det borde med andra ord kunna vara en ganska kreativ plats.

En flygresa är dock fylld av regler och ritualer. Alla förflyttar sig genom flygplatsen efter anvisningar och skyltar och det är kontroll och rutiner som gäller. Som passagerare förväntas man inte direkt ta några egna initiativ, annat än möjligtvis vid första incheckning där man vid en terminal ska knappa in sin bokningskod. Som belöning får man om man gör rätt och väl ut sitt boardingcard. Detta funkade för övrigt inte alls för oss under vår resa. Vi fick därför gå till incheckningsdiskar och be om hjälp och där fanns alltid mer eller mindre trevlig personal som ordnade allt åt oss utan att vi behövde tänka själva alls.

Säkerhetskontrollerna är en historia för sig. Gör man bara som man blir tillsagd, följer order och undviker att avvika från angivet mönster så kommer man igenom, om än numera scannad över hela kroppen. (Undrar för övrigt vad som hade hänt om jag bett om att få en kopia av bilden? Säkerhetspersonalen på Logan Airport verkade allt annat än mottagliga för såna små skämt. )

Nästa utmaning är att hitta rätt gate, hålla koll på sitt boardingcard och infinna sig vid rätt klockslag i rätt kö i rätt ordning. Ja, ni vet ju allt det där. De allra flesta av oss har sedan länge klurat ut hur man ska bete sig och kommer därför, försenade eller ej, fram till den önskade slutdestinationen, varken mer eller mindre, och definitivt inte bättre på något annat än vår förståelse för hur man följer den berömda flygresenärskoden.

Men varför detta yrande om flygresor? Jo. Lyssnade till en lysande dragning av Stephanie Hamilton, Apple i förra veckan och hon berättade bland mycket annat för oss som en elev hon mött. En helt vanlig elev som tillbringat ett antal år i skolan, en skola som allra högst troligt också var den typ av skola som de flesta av oss upplevt. En skola som man kommer till på morgonen vid ett bestämt klockslag, infinner sig i rätt klassrum, prickas av för närvaro, får läxan kontrollerad, fördriver tiden med aktiviteter enligt ett givet schema, fokuserar på en sak i taget i ett rum där man sitter med näsan rakt framåt med mobilen avstängd och kepsen på hatthyllan. För vad annat kan eleven ha menat när han/hon beskrev sin skola enligt följande:

”Beeing in school is like a trip with Quantas.
Sit down, face forward, strap yourself and turn off your electronical equipment”

Vän av ordning undrar kanske nu vad det är för fel med fungerande flyresor och vad de har med skolan att göra? Jo, jag tänker såhär. Ändamålet med en flygresa är i första hand att på ett smidigt sätt förflytta sig snabbt och effektivt relativt långa sträckor. Att förflytta sig från A till B och landa på en given plats är själva syftet och den proceduren bör naturligtvis göras så effektivt som möjligt, särskilt som en resa instängd i ett flygplan näppeligen bjuder på några större upplevelser.

Men är det verkligen en sådan resa skolan ska erbjuda våra barn? Är en skola organiserad som ett effektivt transportsystem riktat mot ett givet mål det som ger vårt land optimalt utbildade medborgare? Ja visst skulle man kunna förledas att tänka så. Att vi har en målstyrd skola där varje barn ska sträva mot att uppnå vissa mål. Att det är från A till B eleverna ska ta sig och att det är det skolan ska hjälpa dem med. Enkelt, tydligt, mätbart och lätt att organisera i scheman, diagram och flödesscheman. Och javisst, det är naturligtvis helt avhängigt av vad man vill ha ut av skolan. Men detta är som jag ser det en tvådimensionell skola som går ut på att vara så skicklig som möjligt på att passa in i givna ramar och mönster, fylla i rätt rutor rätt och säga rätt sak vid rätt tillfälle till rätt person, ja helt enkelt bli så bra som möjligt på att spela spelet. En skola som bara ger oss en mängd experter på att upprätthålla flygplatsrutiner. Behöver vi verkligen många medborgare med sådan kompetens?

Tror knappast det. Men vad är då modellen om man istället vill att varje barn att utvecklas så långt som möjligt i sin egen takt till självständiga, kritiskt tänkande, kreativa, förändringsskickliga individer? Jag tänker att för detta krävs att den tredje dimensionen får ta mycket större plats i skolan. Den dimension som handlar om förmågor. Om att utveckla kritiskt tänkande, kompetens att analysera, dra slutsatser, se samband och medvetet reflektera och tänka nya tankar, se utanför ramarna och våga nytt. Sådana förmågor som hjälper varje människa att hantera och leva i förändring och ger individen en beredskap att möta, hantera och anpassa sig i den okända framtiden.

Det finns tack och lov utrymme även för detta i vår fantastiska läroplan. Men handen på hjärtat. Vad handlar debatten om? Var diskuteras vad våra unga behöver för kunskaper med sig in i framtiden? Var ligger fokus i dagens skola? Är det så att vi ägnar oss alltför mycket åt flygplatslogistik och glömmer bort att flygplatsen också är en fantastisk mötesplats med stora möjligheter att tillsammans med andra utveckla kunskaper och förmågor som tar oss vidare in i den tredje dimensionen? Det tycker jag riktigt många ska tänka vidare på. För övrigt en lämplig sysselsättning i väntan på och under en alldeles vanlig tvådimensionell flygresa. Gate closed. Ready for take off?

One size fits all?

Shopping i Freeport är en helt egen historia. Outlet efter outlet avlöser varandra utmed den charmiga huvudgatan och det finns mycket sannolikt något att köpa för alla som vill. Utbudet är enormt. Ett besök kan rekommenderas.

Mitt besök här handlar dock inte särskilt mycket om shopping, utan mest om en konferens om En-till-En och utvecklingen av konceptet. Nu på morgonen berättade Bette Manchester, Executive Director of the Maine International Center for Digital Learning, lite om hur man arbetat för att stötta lärare och ledare i utvecklingen av En-till-En. En mängd saker påverkar arbetet i Maines skolor. De ser olika ut, bär på olika kulturer, arbetar efter olika metoder, har olika socioekonomiska förutsättningar osv, osv. Så, när Bette och hennes kollegor för några år sedan ställdes inför den stora utmaningen att hitta sätt att stötta lärare och skolledare i utvecklingen av En-till-En, hamnade de i ungefär samma situation som jag gjorde på Freeports huvudgata igår när jag skulle shoppa lite till mig själv och mina barn. Med en mängd olika val att göra, många olika behov att tillfredsställa och knepiga beslut att fatta, allt med syfte att göra så bra så möjligt för så många som möjligt.(Jag har två döttrar så en del av er kanske förstår vilken utmaning jag stod inför.)

Att med detta utgångsläge hitta EN modell för hur man arbetar med skolutveckling och En-till-En faller naturligtvis på sin egen orimlighet. Istället handlar det om att göra just det som vi ska göra med våra elever, möta var och en på sin nivå och ge det stöd som varje individ, lärare, rektor eller skola behöver. Den ambitionen har Bette Machesters organisation i Maine och det bör ge resultat och kan inspirera andra.

Om min shopping gav resultat? Tja, vi kan väl säga att jag igår tog fokus på att möta mig själv och mina egna shoppingbehov på min nivå. Barnen ska få sitt senare i eftermiddag :)

Elev = Lärare

I delstaten Maine, USA hämtade ett gäng från Falkenberg för tre år sedan en ovärderlig mängd inspiration och information om En-till-En. All den input vi fick gav oss de slutgiltiga argumenten för att dra igång en satsning på En-till-En på hemmaplan.
Nu är jag tillbaka igen i ett strålande vårvackert Maine och har förmånen att få följa upp och ta del av den utveckling som skett sedan sist, vilket känns mycket inspirerande.

Först ut, ett besök på Yarmouth Highschool som haft En-till-En i olika omfattning i 6 år. Där pratade vi om allt som tänkas kan med elever, lärare, skolledare och IT-pedagog men en sak som stannade hos mig var att de lade stor vikt vid och mycket tid på sina lärares kompetensutveckling. De såg ett fortsatt ökat behov av detta och sätter just nu av två timmar i veckan och någon heldag per år för detta. Och inte sällan engagerades elever … som utbildare!

På Yarmouth ges elever ibland uppgifter som att försöka hitta olika nya sätt att presentera saker och sedan dela med sig av sina ”fynd” eller screena exempelvis Youtube efter bra filmsnuttar som fokuserar på ett specifikt ämne. Resultatet får de sedan delge sina lärare. De får också hjälpa till med att utbilda sina lärare i olika programvaror.
Så självklart och så enkelt! Hur ofta händer detta hos oss? Hur får vi det att hända oftare?

Det tror jag bestämt att jag ska tänka vidare på. Det och en hel del mera som snurrat igång här. Återkommer!

Konsekvensen av att vara långt fram

Det har nu gått några dagar sen vår En-till-En dag i Falkenberg i förra veckan och jag ger mig på att försöka summera mina tankar lite.

För ett år sedan sa vi i Falkenberg till oss själva att vi inte längre tyckte att vi hade så mycket mer att berätta. Vi var ärligt talat ganska trötta på vår story efter att ha dragit den x antal gånger för över 1000 personer på ett år. Energin behövde kanaliseras till verksamheten. Det var dags att försöka lyfta projektet ett steg ytterligare, annars skulle vi inte få så värst mycket nytt att berätta.

När den andra forskningsrapporten kom ut i slutet av augusti stärktes vi i våra tankar om att det var dags att erbjuda våra En-till-En pedagoger mer stöd. Martin Tallvid och Helena Hallerström pekade tydligt ut just stöd och påfyllnad för pedagogerna som ett förbättringsområde. Vi visste inte riktigt vad vi skulle göra eller hur men satte av tid på alla skolors agendor så att det skulle vara möjligt att samla alla lärare samtidigt vid fyra tillfällen under året.

Det känns bra att ett år senare kunna säga att vi gjorde helt rätt! Under rubriken Tänk Vidare har alla lärare på En-till-En skolorna träffats för att diskutera pedagogisk utveckling med hjälp av IT. Målet har varit att ge alla en gemensam grund för att kunna diskutera pedagogik i vardagen och jag tror vi har lyckats ganska bra med att "plantera" i huvudsak tre olika forskningsmodeller som plattformar för dessa diskussioner på våra skolor. Arbetet är bara påbörjat men det går framåt, ingen tvekan om, och vi går främsta ledet.

Jag skulle kunna skriva ett par tre spaltkilometer om Tänk Vidare men låter det vara till en annan gång. Istället vill jag reflektera kort över lite av den input och de intryck och bilder av hur det är i andra kommuner som jag fick under besöksdagen.

Det vi gör och tänker i Falkenberg runt pedagogisk utveckling kopplat till En-till-En är för oss så självklart. Och, vi tänker hela tiden att det här måste gå fortare och att vi har sååååå mycket mer att utveckla och förbättra. Vi är inte nöjda! Men när man då, som jag i onsdags. möter andra och får höra deras historia, inser man att det i många fall är så oändligt mycket mer kvar att utveckla i andra kommuner och att vi i lilla Falkenberg på många sätt kommit riktigt långt.

Inte ens i de större kommunerna med goda resurser, närhet till universitet och högskolor och större företag tar man sig råd att tänka vidare om IT och pedagogisk utveckling. Tvärtom så ter det sig stundtals som att man tänker ganska trånga tankar skolan i framtiden. Det är kluvet. För visst är det gött att kunna säga att vi "ligger långt fram" i Falkenberg. Men det är ju å andra sidan tack vare att många ligger efter, och DET är inte lika kul. Kom an! Nog kan ni väl spurta lite. Åtminstone ikapp oss :)