Vem vill vara fet och olycklig?

Skriv en krönika, sa Carina Näslundh, redaktör för DiU:s tidskrift i måndags när jag berättade lite om mina intryck från mitt besök vid Hong Kong University för några veckor sedan. Kanske det sa jag, men börjar lite försiktigt med ett blogginlägg.

Hade förmånen att få besöka CITERS 2010, en tredagars konferens med fokus på e-learning vid Hong Kong University i början av mars. Åkte dit tillsammans med Martin Tallvid från IT-universitet i Göteborg. Martin studerar vad som händer i några av En-till-En skolorna i Falkenberg och det var resultat från hans forskning vi skulle presentera.

Konferensdeltagarna var en blandning av professorer, forskare och doktorander, lärarstudenter, lärare och ledare inom utbildningsområdet på såväl nationell som internationell nivå. Länder som USA, Spanien, Malaysia, Singapore, Storbritannien och Kina var representerade. Och så lilla Sverige förstås.

Sammanfattningsvis handlade det allra mesta om e-learning kopplat till kunskapssyn, strategier, forskning, forskningsmetodik och återkoppling av resultat, En-till-En och tillgänglighet och vi fick ta del av en hel rad olika erfarenheter, planer, visioner och forskningsresultat på området.

Jag reste till Hong Kong med tron att vi i Sverige minsann är steget före många länder i öst vad gäller kunskapssyn, samarbete, öppenhet, framtidskompetenser och pedagogisk vision. På väg hem brottades jag med känslan av att det åter var dags att träda över gränsen till det lilla u-landet Sverige, ett land som mest ser sig självt i spegeln och tror att alla andra står bakom den i oupplyst mörker.

Det händer en hel massa bra saker i svenska skolor idag. Vi pratar framtidskompetenser, 21st Centrury Learning, skills, nyckelkompetenser, kursplaner, globalisering, innovation, entreprenörskap … och så tycker att vi att vi svenskar till skillnad från de flesta andra är unikt bra på att samarbeta och dra nytta av den nya teknologin. Detta menar vi ger vårt land en fortsatt position i världstoppen och håller oss steget före länder som styr skolan hårt utifrån en snäv kunskapssyn och en människosyn som bygger på konkurrens och utslagning.

Så långt är vi säkert rätt ute. Vi är duktiga och andra länder ägnar sig åt betydligt mer regleringar än vi, men vi missar ett par saker som jag tror kommer att få avgörande betydelse för hur vi kommer att stå oss i den internationella konkurrensen. Det vi saknar är en tydlig vision och skolutveckling på agendan på nationell nivå. Vi saknar också mycket organisation, metoder och tradition för att följa upp och utvärdera den pedagogiska utvecklingsresan, återkoppla resultaten till skolorna och dra nytta av vunna erfarenheter. Detta är de länder som av tradition styr sina skolor hårt duktiga på.

Så, vad händer då den dag man i exempelvis Kina börjar tala om att föra in en ny kunskapssyn, fokus på skills, nyckelkompetenser, innovation och så vidare? Jo, de har redan redskapen för att föra ut detta i sin organisation, kunskaper om hur man utvärderar resultaten och färdiga rutiner och metoder för återkoppling av resultat till verksamheten. De har krattat manegen för att snabbt få genomslag av förändringar.

Tur då att vi fortfarande ligger lite före vad gäller den synen på kunskaper, tänkte jag, Men vet ni? Det är just precis det vi inte gör!!! Allt jag hörde om kunskapssyn och framtidskompetenser från de länder som var representerade på konferensen och som har hårt styrda skolsystem, var exakt det som vi på gräsrotsnivå här i Sverige börjar lyfta fram som viktiga och prioriterade. Mina vänner, de är redan där!

Fredrik Svensson, Rektorsakademien, använder i sin bok ”Tänk Om” epitetet ”Fat and happy” om Sverige, svenskarna och det samhälle vi bygger och underhåller. Han menar att vi är så nöjda att vi förlorat mycket av drivkraften att utvecklas vidare. Han har rätt. Och vad värre är. Sätter vi inte fart på allvar blir vi troligtvis ”Fat and unhappy”. Vem vill va det?