tisdag 29 juni 2010

Äntligen sommarlov!?

Skolavslutning! Finklädda barn, blommor och blad, pyntat i klassrum, idrottssalar och kyrkor, sång och musik och massor av föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar på plats för att fira, fotografera och fälla en tår. Äntligen ska det bli sommarlov!!! Som vi har längtat, som vi ska njuta, NU ska vi ha härligt och umgås, göra roliga saker, lära oss simma, äta god mat, besöka spännande platser och människor, läsa intressanta böcker, skriva långa brev, dela schyssta bilder, bygga lådbil och utforska naturen. Det är många, långa underbara veckor kvar innan skolan börjar igen.



Vem känner inte igen sig? Precis som när vi själva var barn minsann och visst är det fint, tryggt och så lätt att delta i, nåt vi gärna tar ledigt från jobbet för att kunna vara med om, för vi känner ju så väl igen oss. Det är en fin tradition vi har! Nåt bra! Nåt viktigt! ... Eller?

Naturligtvis är jag också där. Visst spricker jag av stolthet när arvingen går fram för att sjunga eller spela flöjt. Visst är alla barnen ohyggligt söta och charmiga. Visst är fröken fin och visst är det härligt att få sjunga de fina sommarsångerna.

Men de senaste åren har jag gått på avslutningar med en obestämbar känsla av att det är nåt som inte riktigt stämmer. Känt mig obekväm, ja rent av lite irriterad över den nära nog hysteriska stämning som uppstår när horder av anhöriga trängs för att få sittplats, ta det bästa fotot av just sitt barn. Konfunderad över all denna uppmärksamhet och hur just denna dag av alla dagar på terminen upphöjs till något så speciellt.

Känslan har varit ganska påtaglig och fått mig att börja fundera. Hur tolkar egentligen barnen allt detta? Vad tänker de att vi vuxna tänker om skolan? Vilka signaler sänder det till dem? Vad tänker de om vad vuxna tycker är värt att uppmärksamma? Om vad som är svårt och lätt? Roligt och trist? Spännande och ointressant? Viktigt och oviktigt?

...

Skolstart! Finklädda barn, blommor och blad, pyntat i klassrum, idrottssalar och kyrkor, sång och musik och massor av föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar på plats för att fira, fotografera och fälla en tår. Äntligen ska det bli hösttermin!!! Som vi har längtat! Som vi ska njuta! NU ska vi ha härligt och umgås, göra roliga saker, sporta, äta god mat, besöka spännande platser och människor, läsa intressanta böcker, skriva långa brev, dela schyssta bilder, bygga lådbil och utforska naturen. Det är många, långa underbara veckor kvar innan skolan slutar igen.

Svart eller vitt? Säkert inte, men det kan vara värt att tänka vidare på en stund medan man njuter av en underbar sommarkväll på sin veranda, balkong, båt, brygga, sten, ö, strand, stubbe, ljugarbänk … eller var man nu än befinner sig denna fantastiska tid på året som vi alla kallar SOMMAR!

4 kommentarer:

  1. Kloka ord som man kan tänka ett varv till på...och ändå känna att det är lite snett med avslutningshysterin.

    Se nu till att du får en goooo sommar och tid att njuta!!!
    kram

    SvaraRadera
  2. Håller med! Det kan ju låta lite bittert, men dessa underliga samlingar för att fira... vadå? Att ätteläggen överlevt? Och i rättvisans namn ska alla sjunga en sång som alla har hört hundra gånger, och avslutningen ska helt plötsligt ligga på kvällstid så alla kan vara med, eller är det bara för att underlätta för föräldrarna så de inte ska behöva lösa barnomsorgen för en halv dag?
    Skillnaden mellan här och England är slående: Där är sista skoldagen på terminen en vanlig skoldag, ev med en liten klassrumsfika tillsammans med läraren som man ofta byter mellan varje läsår. Sedan städar man och går hem vid vanlig tid, med sin portfolio. Man firar inte att man byter stadie och att gå ur grundskolan är definivt inget märkligt, inte heller att gå ur gymnasiet. Däremot att ta högskoleexamen! Then we're talking!
    Och kanske är det lite symptomatiskt... Vi förväntar oss så lite av våra barn, att vi måste fira minsta lilla..... Om det så är att de överlevt år tre...

    SvaraRadera
  3. Tack det samma Bodil!

    Och Lotta, intressant det du skriver om förväntningar. Det får jag nog tänka lite vidare på. Du lyfter också något jag inte riktigt fick med, nämligen det att jag ibland tänker att vi oreflekterat håller fast vid de där traditionerna mer för vår egen nostalgis skull än för barnens bästa. Och att "klaga" på DET kanske kan uppfattas lite bittert, vilket är just en anledning till att vi inte vågar bryta dessa djupt rotade mönster. För vem vill va surtant här i världen?

    Njut sommaren!!!
    /Kristina

    SvaraRadera
  4. Ett mycket tänkvärt inlägg, Kicki. Mina funderingar har vandrat i samma banor, utan att jag inte riktigt kunnat sätta fingret på det. Men när jag läser Lovecats replik förstår jag precis vad det är. Att vi förminskar våra barn genom att förvänta oss så LITE av dem. Tendensen har bara blivit tydligare de senaste tio åren. Vi prisar minsta lilla framsteg tills all den initiativförmåga de föddes med förbytts till en chilla-, hänga- softa-kokong så svårforcerad, att vuxenlivet som väntar vid regnbågens slut kommer att kännas oöverstiglig svårt.

    SvaraRadera